Att fika borta + Upptrappning

Idag kom vi hem 12:00 från en återträff med Elvin-gruppen. (alltså vi föräldrar som födde ungefär "samtidigt" när jag fick Elvin).
Det blev en sen lunch, så jag gjorde lite "snabbmat": Kassler i ugn (klicka för recept och bilder på dagens lunch). Barnen åt var sin portion och sen fick jag i säng alla 3 (!!) för lunch-sovning! *yees*


Jag tänkte skriva lite om hur man kan tänka när man "Äter borta"....vilket kan vara ett stort problem för många. Själv tycker jag inte att det är något problem, men jag har ju "tränat" på det i 3 år, så nu går det som på räls ;-)


Jag kan förstå andra som inte är så insatta i varken GI eller LCHF, att det kan vara riktigt svårt att bjuda "GI:are" på fika när det är träff.....Jag menar; jag tycker ju detsamma om mjölk-allergiker, gluten-allergiker..osv...Inget konstigt med det.


Oftast är det så enkelt att bjuda "oss" (jag skriver oss och menar "vi som äter GI eller LCHF), att man inte behöver tänka ;-)
Kaffe med grädde duger gott och väl! Bara DET blir man mätt på - och NÖJD! :-)
Idag lyckades hon bjuda på lite mer lyx; olika bärsorter och vispad grädde! *mums*
Det är ju aldrig fel! Snarare tvärtom..... Oftast har man hemma bär i frysen och grädde i kylen, och det går fort att göra, så vill man ge något lyxigt, men enkelt att göra, så är det faktiskt bär och grädde som gäller!
Så har ni någon i eran närhet som äter GI, eller GI Noll (LCHF); bjud på kaffe, bär och grädde! Eller bara nåt av det! Det blir perfekt!


Men jag tycker att det vore dumt att "kräva" att andra ska göra speciellt fika till just mej!
Alltså; vill jag äta på ett visst sätt, så ska jag ju egentligen ta med mej "Min konstiga mat" själv, så slipper andra först "forska" om kosten, sen leta recept och SEN göra allt det där...nej..ouch... Det är lite mycket begärt. Man får tänka på att en del vet inget ALLS om denna slags kost, och man vill ju inte "Utsätta" dem för den lätta "panik" som infinner sig när man inte vet vad man ska bjuda på ;-)


Tänk er en glutenallergiker. När jag bjuder en glutenallergiker på "fika" så har hon alltid med sig eget som HON kan äta! Och det tycker jag är skönt...
Då behöver jag varken "forska", leta recept, och sen när jag väl bjuder slipper jag ha "Ångest" över att det kanske inte var "rätt" iallafall ?? Man vet ju inte ?! För TÄNK om hon får problem efter att ha varit hos mej ?? Ha ha det skulle vara det värsta som kunde hända.....och högst troligt när det gäller mej ;-)


Ta mina syskonbarn tex. En tål inte något med ordet mjölk**** i innehållsförteckningen. En är känslig mot mjölk, ägg och gluten. Det är INTE enkelt! Speciellt när man inte har dessa "problem" själv. Man är ju inte insatt - och därför VET man inte VAD man kan bjuda på! Alltså, det kommer inte självmant...


Därför känns det som att när jag ska bort och fika, så kan jag ta med mej eget när jag ska fika. Kaffe kan jag ju alltid dricka där, men bär och grädde är ganska enkelt att ta med i en burk till exempel. När det är "kalas" gör jag egen LCHF-tårta och tar med.
Är jag bortbjuden på middag, så (om det är någon jag känner väl) säger jag till att jag bara äter köttet och såsen, men är jag hos lite mer okända och det inte känns riktigt "rätt" att säga till i förväg, så låter jag bara bli det kolhydratrika ( i smyg).
Egentligen är det inget att skämmas för, att ringa och säga att jag inte äter kolhydrater, men ändå känns det lite dumt ibland. Okej, jag är överkänslig mot kolhydrater, på många sätt, men som jag äter är inte riktigt "Inne" hos alla (än), och oftast vill man inte hamna i någon slags diskussion.

Jag äter MIN mat för att jag mår bra av det, och slipper värk och ont i magen. Det vore ju inte så kul om jag blev "tvingad" att äta kolhydratrik mat och sen fick värsta ont i magen av det och var tvungen att åka hem pga det...nae...då är det bättre att låta bli såklart.

Men så kan jag ju alltid tillåta mej att smaka. Det avgör jag innan jag åker dit.
För mej gör det inget om jag smakar. Det händer inget med vikten eller värken då, utan det enda som händer är att mitt socker-monster vaknar upp ur sin koma, och börjar sukta efter MER socker! Smakar jag något, måste jag bestämma mej för att vara extra stark och låta bli ALLT med socker närmaste dygnet. Då går det bra. Ingen fara på taket.
Börjar jag "smaka" lite här och lite där...ja, som ni har läst i min blogg tidigare; då är jag fast!


Men, som nu när jag är borta, skulle det inte finnas något för "mej" så har jag två val:
Antingen äter jag inget utan nöjer mej med kaffet, eller så smakar jag lite av det som bjuds (men har inte ångest över det sen!).
Det finns fortfarande inget som heter FUSK (för mej), utan det är hela tiden medvetna val; val som jag INTE får ångest över!

Och vaddå; det ÄR inget att ha ångest över! Jag behöver bara tänka på hur jag åt FÖRR, så är denna lilla smakbit 1000-gånger bättre än på dåtiden. Jag har ändå kommit långt so far!

Det är när jag börjar äta mer än vad jag tål, som det blir problem, både psykiskt, med magen, värken, munsår, trötthet, sockersug med mera.... Och DEN nivån är livsfarlig (för mej!).
Där slutar min hjärna kunna hålla "kontrollen" i styr, för där tar sockermonstret över och gör precis som den vill. *ggrr* Och där kan jag bli fast länge.
SÅ, så länge jag har kvar "Kontrollen" så är det lugnt.
Att smaka en liten teskedsbit, eller matskedsbit, är ingen fara, eller rentav en liten kaka eller liten tårtbit. Bara jag "går tillbaka" till GI-noll direkt efter så spelar det ingen roll om jag åt det eller inte. Men jag ska äta för att jag VILL och inte för att jag MÅSTE eller "BARA" gör det "för att".

Vill man gå ner snabbt i vikt och VERKLIGEN nå målvikten, kan ni ju undvika min "smaka"-version. Gå ner till målvikten först, och börja smaka sen. Det är bättre både psykiskt och fysiskt (av egna erfarenheter).
Efter målvikten är nådd, och ni vill börja introducera lite kolhydrater igen så kan man följa ett visst "upptrappnings-schema".
För mej har upptrappningen aldrig "funkat"; eller jo, i den bemärkelsen att vikten stannar av, men den har inte funkat på mej för att jag har då fått tillbaka värken, ont i magen/tarmarna (uppblåst), sockersuget ökat enormt vilket gjort att jag tappat kontrollen och börjat "överäta" kolhydrater igen. Så upptrappningen är inget för mej. "I can´t handle the white-trash" ;-)
Men en del KAN äta mer kolhydrater än vad LCHF förespråkar (20 gram) utan att varken gå upp i vikt eller må sämre, och DÅ kan man följa denna upptrappning (om man vill):

Vecka 1: Ät 1 skiva fullkornsbröd/dag. Börja försiktigt, så hinner kroppen vänja sig.

Vecka 2: Nu äter du 1 skiva fullbröd/dag + lägger till av. 1 frukt/dag (om det är det du VILL lägga till!). Känn efter hur kroppen mår, hur vikten blir osv.

Vecka 3: Nu äter du 1 skiva bröd/dag + 1 frukt/dag + lägger till 1 dl pasta/ris/potatis till lunch/dag. Även där; börja smått (någon matsked) och öka på tills du äter 1 dl (eller 1,5 dl om du tål).

Vecka 4: 1 skiva bröd/dag + 1 frukt/dag + 1dl pasta/ris/potatis/dag + det till middag också (om det är dessa kolhydrater du "saknar" i din kost).

Känn efter hur du mår hela tiden.
När vikten börjar röra sig uppåt äter du för mycket kolhydrater för just DEJ.
Alla har olika nivåer av vad man tål/dag.
Tål man "bara" vecka 1, 2 och 3 så håller man sig därikring hela tiden.
Tål man bara "vecka" 1 och 2 så lägger man sig på en nivå som motsvarar vecka 2 ungefär. Det blir ganska lätt att hålla reda på när man tänker i "nivåer". Alltså; man kan stanna på "vecka 2" resten av livet, eller vecka 3, eller vecka 4, eller mer än det, om man nu tål det! (Men tänk ändå på att hålla kolhydratintaget lägre än 40-50% för att undvika välfärdssjukdomar i framtiden! Bara för att du är frisk idag så betyder inte det att du är frisk resten av livet. Kosten påverkar oftast på lång sikt.)

Jag tål vecka 1, men när jag ökade på med frukten, kom suget tillbaka, och därmed "okontrollen" och därför var jag tvungen att backa ett steg igen. Kanske var det den sockerrika frukten som gjorde det, och att det hade gått bättre om jag valt något annat att "starta upp" med än frukt ? Men....Jag trivs dock BÄST i LCHF (under 20 gram/dag), då jag är som piggast, mår som bäst, har mest energi, har bättre mage och låååångt tålamod, så egentligen har jag inga behov av att öka upp kolisarna. De kan jag äta när jag "smakar", sen räcker det.
Sen så saknar jag inte heller några kolhydrater.
Nä, nu ljög jag.
Jag saknar ostbågar! OJ OJOJ om dom ändå vore kolhydratfria !! :o) he he
Men i matväg så saknar jag inget.
Varken pasta, ris, potatis, bröd eller...ja...annat!
Så jag är väl förmodligen gjord för LCHF, har jag förstått ;0) hi hi

Avslutningsvis: har man BESTÄMT sig för att "smaka" kolhydraterna dit man kommer, så gör man det utan ångest. Man lever en gång; ångest vore att förstöra en liten dag i livet i onödan.
Vill man inte smaka, så är det okej; då smakar man inte. Man mår bättre utan!
Gör det inte så svårt; du har två val och det är inte så svårt att välja.
Välj det du känner för - och må bra av beslutet! :-)